....kastar in handduken....vill fly från alltihop! Min 5,5 åring tar knäcken på mig. Han trotsar något enormt just nu. Är som att han blir en helt annan person. Som att trycka på en knapp och så är han någon annan. Jag känner inte igen honom, han känner inte igen sig själv och ingen annan gör det heller. Han skiter totalt i allt man säger och gör allt för att reta gallfeber på en. Kan handla om precis vad som helst och börja hur som helst. Varje gång håller det i sig i ca.20 minuter innan han blir ledsen och ångrar sig. Jag orkar inte! Måste ta fighten med honom men orkar egentligen inte. Tar den i alla fall och mår skit själv. Orkar som sagt var inte.
Livet som mamma är inte lätt men jag inbillar mig att om jag tar fighten nu blir det lättare sen. Hoppas, hoppas att han tar all den här trotsen nu och så är han som vanligt i mars sen igen. Vill inte ha en nyfödd och "en annan Felix" samtidigt. VILL INTE! Saknar min härliga goa femåring som aldrig var elak, alltid stod på min sida och inte skulle komma på tanken att säga konstiga saker och än mindre att bete sig illa. Min femåring som gjorde som jag sa och var rätt nöjd med det. Sällan konflikter där. nu är det som bortblåst och jag funderar över vad utbrottet kan handla om imorgon. Kommer han knäcka mig precis som idag eller orkar jag? Hur länge orkar jag?
Omg... Denna blogg börjar verkligen dö!
7 år sedan
2 kommentarer:
Ja du dom kan dom små, men en liten tröst är ju att han lugnar ner sig och att det inte varar för evigt! Min kille retade gallfeber på mig också i den åldern och till råga på allt började han förskoleklassen när det var som värst! Det var flera tillfällen då jag grät i kapprummet när vi skulle hem för att det var utbrott redan innan vi kom oss ut och hem. Håll ut och du har garanterat igen det när han blir äldre. Kram och grattis till nästa lilla krumelur!
Agnes
Fy fasen. Du är INTE ensam! Alice är ju 6,5 och Ivan 5,5 och de är likadana båda två. De trissar varandra så det stänker om det och i nästa sekund bråkar de så att hårtussar flyger.
Det är inte klokt! Jag känner som du. Känner inte igen dem!
Har pågått ett bra tag nu.
med Alice har det blivit så jobbigt i samband m start i förskoleklass och en väldigt "elak" flicka i skolan (som de flyttade sen för att hon inte funkade i klassen och för att hon drog Alice med sig) så har vi blivit kallade på elevvårdsmöte med rektor och lärare för att diskutera vad som ska göras åt Alices situation och hur hon beter sig i och med allt som hänt.
MIN FLICKA!!! Jag är chockad, ledsen, uppgiven, rädd och fy ja. Vem är hon? Jag vet knappt. Hon själv var så ledsen idag och grät mot min mage så att axlarna hoppade på henne älskade gumman. Hon grät och sa -mamma jag vill vara snäll. Jag vill inte vara dum, men jag har glömt hur man gör. Hur gör man när man vill vara snäll?
Ja du älskade gumman!
Usch.
Jag skriver inget om detta i min blogg eftersom många jag känner läser den coh vi försöker hålla detta lite inom familjen, men det är ASJOBBIGT för inga av de andra barnen "vill" ju leka med Alice. Hon provocerar och är jättestörig för att få uppmärksamhet eftersom hon redan gjort ett "dåligt" intryck tillsammans med den andra flickan.
Lärarna verkar skylla det lite på att vi var borta första skolveckan (kreta) och att när Alice kom till klassen hade "grupper" redan bildats och den flickan som sen fick flyttas "slukade" Alice med hull och hår.
Tyvärr är Alice så mån om att vara till lags och vill så gärna vara kompis att hon såklart gjorde allt flickan sa till henne. Det var HEMSKA saker, hela tiden.
Men tillbaks till det du beskriver. Just det där att man inte orkar ta fighten. Jag märker att min energi inte finns alls. Jag kan bryta ihop och börja gråta. Någon gång har jag bara gått ifrån barnen, mitt i en fight och stängt in mig i sovrummet och hyperventilerat.
Fy fan så jobbigt det är i perioder.
men, så måste det säkert vara tänker jag. För att sedan bli bättre igen.
Önskar bara att jag hade orken att ta oss ur denna fas på ett BRA sätt.
Just nu känns det inte så. Jag blir snarare vansinnig, skrikig, gapig och hotar och mutar och gör allt man inte ska.
orkar inte vara konsekvent och pallar verkligen inte lyssna på alla de där vansinnesskriken och utbrotten.
skitjobbigt är det, verkligen.
vi får trösta oss med att vi inte är ensamma???
Stor kram
Anja
Skicka en kommentar