Igår var vi på luciafirande i skolan. Jag blir alltid så rörd när jag ser alla barnen och de är så förväntansfulla och stolta över att få skrida fram där med sina vita linnen och kronor på huvudet, tomtar och pepparkaksgubbar. De sjöng massor av fina sånger och hade dessutom musik till i högtalarna vilket var roligt. Treorna läste verser och en stackars flicka hade gett sig ut på djupt vatten genom att inte vilja ha någon fusklapp framför sig. Hon kunde nog versen mycket väl men nu tappade hon bort den inför alla 100 personer som stod och tittade. Stackarn!
Hon blev superledsen och kämpade för att hålla emot tårarna. Klarade den tillslut men det satt långt inne.
Lillebror Felix höll egen show i publiken. Han var så faschinerad av allt och högtalarna inte minst. - Mamma, varför pratar de där uppe? (högtalarna sitter högt upp). Försökte få honom att inte prata så högt men det hjälpte föga. Precis mellan två låtar när det var sådär supertyst i publiken och på scenen passar han på att släppa en hög och ljudlig prutt. Många var det som hörde den och inte minst Matilda som började skratta och fnittra på scenen. Själv brydde han sig inte så mycket. Det enda han sa var att vi andra som försökte svälja våra skratt skulle vara tysta och lyssna! Han är för go!
Efteråt var det korv, fika och lotter. De hade på tok för lite lotter och sålde dem för billigt så alla tog ju slut på några minuter. Jag hann i alla fall köpa några och Matilda vann en julstrumpa med choklad och ett paket kaffe. Hon var snabb på att konstatera att kaffet var till pappa och julstrumpan till henne och Felix.
På väg hem igen passar min kära mor på att trilla på rumpan i den enda blöta isfläck som fanns på gångvägen. Det är så typiskt för det är alltid hon som ramlar och slår sig. Skrapade upp handen, gjorde illa armbågen och axeln. Ibland undrar jag om hon har en liten olyckskorp på axeln. Vi fick ta med henne hem, lägga henne på soffan och be doktor Felix hämta sin doktorsväska. Han lekte för fulla muggar och plåstrade om henne. Allt som allt en bra kväll om vi bortser från mammas vurpa.
Omg... Denna blogg börjar verkligen dö!
7 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar